Lyckan håller i sig, trotts måndagens och dagens hysteriska föreläsningar. I dag när jag satt där på en blåklädd fällsits i Ivan Ivarsson var det som så att jag långsamt, steg för steg gled bakåt, lutade mig mot ryggen och pennan liksom slutade ta de halvfärdiga anteckningar jag dittills tappert klottrat ner i ett enda gytter. Och så började jag garva. Tyst visserligen, men det var knappt så att det inte fanns något stopp på det. Känns bra att man kan skratta åt detta eländet ibland…

Men att jag faktiskt kunde skratta åt det kanske berodde på att jag i går igen blev påmind om varför jag gör detta. Och då blir det uthärdligt. Det bar nämligen av till KLINISKT TRÄNINGS CENTER!

KTC, som det så vackert förkortas, ligger också på berget men i lite nyare lokaler. Sist vi var där lärde vi oss HRL på dockor. Denna gång var det kapillär- och venprovtagnings träning som stod på schemat! :D  Ja, det är så jag nästan storler när jag tänker tillbaka på när vi satt där runt ett litet bord och en sköterska gick igenom hur det hela skulle gå till. Hur vi skulle gå tillväga! Det är ju helt sjukt, skall JAG ta prover? Det var så avit samtidigt som det var så ballt…

Vi började med kapillärprovtagning med automatiska lansetter. Två försök krävdes bara för att jag skulle fatta hur den fungerade, men efter tredje försöket droppade det allt blod från Ellens finger. Jag kände mig grymt proffsig haha! Sedan fyllde vi ett litet prov och hemoglobinhalten analyserades. Efter fikapaus började vi genomgången av vad som var ännu häftigare, venprovtagning! Först fick vi öva på ”dockor” med en stor synlig ådra med stuns i som vi satte kanylen i och tog prover från. Svårare var det dock när vi skulle sticka på varandra… När vi kände oss redo tog vi en liten metallskål med små papperstussar i, provrör, plåster, kanyler och stas. Jag försökte på Ellen först, satte på stasen och satt där med handskarna efter att ha spritat sig typ tusen gånger och tryckte på armvecket för att söka en lämplig ven. Jag träffade efter andra försöket …

Tja… vad ska man säga? Det var skitballt. Avigt. Och även om vi kanske inte kommer sticka så mycket i vårt yrke sedan så var det ändå ett praktiskt moment starkt kopplat till sjukvården och lycklig traskade jag vidare för lunch på terrassen i solskenet.

Ibland så.