"Varför gör vi det här?" Ellen sitter bakåtlutad i sin skrivbordsstol och söker efter min ögonkontakt. Min blick faller på ett ansikte fullt av liv; kinderna är rosiga och skuggorna i anletsdragen uttrycker någonting som bara kan tolkas som förtvivlan. Hon har precis kommit hem till Mölndal efter en plugg-helg i Bollebygd såhär helgen innan tenta. I morgon är det tenta. Mitt självklara svar, där jag sitter bakom ett berg av anteckningsblock och läroböcker, blir: " Därför att vi ska bli läkare!".

Svaret duger dock inte, och jag ser klart och tydligt att jag inte lyckats övertyga henne.

En dag senare, under tentans senare timmar, slås jag av svaret. Jag blir nämligen medveten om att så snart jag går ut ur skrivsalen börjar sommarlovet. Jag har kämpat hysteriskt i ett halvår, och jag vet att jag kommer uppskatta ledigheten och friheten som väntar på andra sidan dörren. Jag har blivit beroende av lugnet efter stormen.

En dag senare.

Jag placerar bilnycklarna i ryggsäcken tillsammans med vindruvor, naturgodis och mackor. Snabbt smäller jag igen dörren och slinker in i framsätet och trycker på startknappen, känner att tomheten som hemsökt mig det gångna dygnet sedan tentan blivit avklarad långsamt tynar bort. Det vackra ljudet från dieselmotorn fyller mina öron och strax därefter sitter jag och Ellen och diggar till gamla schlagerlåtar på väg mot okända mål. Nästan automatiskt åker bilen genom Göteborg för att sedan svänga av vid Öckerö-skyltarna. Medans milen till Fjärås betas av småpratar vi om allt vi varit med om de senaste månaderna. Snart, dock senare än vad vi räknat med, ser vi havet sträcka ut sig framför oss och när bilen skumpar på den gula linjefärjan fylls vi av en känsla av spänning. Förbjudenhet. Frihet.

Hjällsvik ligger långt in på Öckerö och vi parkerar på en ensam parkeringsplats precis intill havet. Vi konkar med oss maten till en liten klippa med vacker utsikt över solen som sakta sänker sig mot havet. Det är kallt och blåsigt, men inte desto mindre härligt. Känslan av frihet infinner sig hos oss båda, och vi sitter där på klippan och äter smörgåsar och vindruvor tills kylan inte längre går att uthärda. Då tar vi oss en promenad runt badplatsen, står med armarna utsträckta mot havet och vinden och låter, som jag uttrycker det då; själen renas. Efter att även fått med oss lite snäckskal som utsmyckning till lägenheten återvänder vi till den ensliga parkeringsplatsen och hoppas att inte den sista färjan har gått för natten.

Det har hunnit bli mörkt ute. Med kyliga fingrar tar jag i handtaget på bilen för att låsa upp. Ett välbekant, klickande ljud hörs när dörren till baksätet glider upp och jag slänger återigen in ryggsäcken, denna gång är den däremot länsad på mat och därför mycket lättare. Medveten om att det såsmåning om kommer bli varmt i bilen tar jag också av mig jackan och hårbandet och placerar ovanpå väskan. Mitt emot mig över bilen lastar även Ellen in sin väska i baksätet. Jag fattar åter taget om bildörren och drämmer igen. Jag hinner inte förstå vad som har hänt innan Ellens dörr också förvandlas till en tjock barriär som skiljer oss åt från värme och säkerhet. Alla kroppens muskler stelnar till och jag stirrar över biltaket på Ellen. Samtidigt rycker jag i handtaget, en gång, för att bekräfta min farhåga. Jag har nämligen hört det. Det klickande ljudet av när bilen låser sig den sekund då jag fattar tag i handtaget för att drämma igen dörren sekunden efter. Och nu är bilen låst. Ellen möter min blick:

”Har du låst inne nycklarna?” Frågar hon på skämt.

Jag sätter händerna för ansiktet. Förblir tyst och vänder mig bort från henne. Jag har insett att jag står utan jacka, pengar, busskort och mobil en sen kväll på Öckerö.

”NEJ!” Ropar Ellen och i tonen hörs förtvivlan, irritation och hopplöshet. Jag rycker i framdörren, Ellen gör det samma. Men bilen förblir låst, med oss på utsidan och våra tillhörigheter på insidan. Det som följer denna insikt är ett långt scenario där vi ringer, på Ellens mobil som har återstående 10% batteritid, till alla som eventuellt hade kunnat komma och hämta oss. Men pappa, farmor och farfar är i Köpenhamn, mamma svarar inte, farbror Tomas föreslår att vi ska slå in rutan. Till slut får vi tag i Ellens pappa som gått och lagt sig. Sömndrucken får han lyssna på hur hans dotter som aldrig ställt till några problem, aldrig behövts blivit hämtad på en fyllefest, förklarar att han måste hämta henne i Fjärås. Hon måste berätta det en gång till, för att det skall sjunka in.

”Nej, jag har bara 10% kvar, du kan inte nå mig igen, vi ses där färjan avgår till Hönö.”

Och så hoppas vi att det bara finns en färjavgång till Hönö, och att vi hinner komma på en tillbaka till land innan hennes pappa är där.

”Sofia, sa jag inte att en färja skulle avgå 23.05?”

”Jo, jag är nästan helt säker!”

Ellen ser ner på sitt ur för att konstatera att det är en halvtimma kvar till dess.

”Kommer vi hinna?”

Och så kommer det sig att vi springer där i mörka natten på bron mellan Öckerö och Hönö, med havet på både höger och vänster sida om oss. Ljus lyser från husen. Vi hinner passera två skyltar med gångförbud som vi fullkomligt ignorerar och fortsätter vår jakt på vägrenen. Såsmåning om ser vi hamnen framför oss, och till vår lycka också en sådan där gul, ful färja som precis dockar in. Vi ökar takten och har inte mer än 2 minuter till godo innan den avgår.  Med oss på, och klockan är inte mer än 22.55.

”Tur att vi sprang” konstaterar Ellen.

Den här gången är det inte frihet och självständighet vi känner. När vi sitter där på en plastbänk och ser alla glittrande, visserligen vackra, ljus över vattnet från hus i fjärran är det oerhört unga vi känner oss. Än en gång beroende av föräldrarna. Då färjan anländer till fastlandet tar vi blåsskydd vid kiosken, och jag är så otroligt glad över Ellens personlighet. Hon är inte bitter, inte så hon visar det i alla fall, utan står på en av kioskens bänkar och pratar leende konstant tills skjutsen anländer. Och hela vägen tillbaka till Bollebygd. Vi vet fortfarande inte då om det finns någon extranyckel till bilen som vi övergivit, men vi har inget annat val än att hoppas, och Ellen och jag fortsätter mot Borås då Ellens pappa fått återgå till sin säng. Som tur är får jag tag i min syster som är hemma hos pappa, och kan låsa upp dörren för oss (ja, eftersom nycklarna låg i bilen) och där får jag även tag i pappa. Han förklarar att extranyckeln ligger på firman. Så vi har inget annat val än att ta till sömnen i Borås.

Nästa dag ligger nyckeln tryggt i min ficka hela vägen tillbaka till Göteborg och Öckerö. Det känns som om vi kan Öckerö vid det här laget, men vi måste ändå ta oss dit. Och vi blir fullständigt överlyckliga när vi ser att bilen står oskadd kvar på samma plats vi lämnade den. När jag trycker på ”lås upp” knappen på nyckeln blinkar ljusen välbekant på bilen och ett brett leende spricker upp i mitt ansikte.

En Termin Avklarad

Alarmklockan har stått inställd på 07.00 i ett halvår, vare sig vi haft föreläsningar eller inte. I ett halvår har jag vaknat innan klockan ringer. Tre olika scenarion brukar leda till detta. Antingen vaknar jag av hemska mardrömmar som verkat flytta in hos mig, av att solen gassar mot fönstret så att jag håller på att drunkna i svett, eller så slås dörren igen och så vet jag att Ellen är på väg till skolan. Samtliga scenarion får mig på fötterna. I hela mitt liv har jag trott mig vara den mest morgonpigga på hela detta jordklot. Jag har precis blivit fullkomligt utklassad.

Att flytta ihop har inneburit att vi stått inför ett antal prövningar, som gett oss tillfällen att lära känna varandra bättre. Första gången vi åkte bil var jag tvungen att prova vart gränsen gick genom att skjuta in lite kommentarer då och då, jag fick dock lära mig att det tydligen inte gick att köra med Ellen en gnuttaste millimeter. När hon kör bil kör hon på sitt sätt; fullt ös i kurvorna, gärna lite extragas vid start och det måste vara minst en meter mellan hennes och mötandes bil. När dörren är stängd in till hennes rum kan man anta två saker: Antingen är hon inne i ett riktigt plugg-flow och vill inte bli störd, eller så har jag varit alldeles för ofokuserad på mitt eget plugg och mitt småprat gör henne galen. Ja, för om hon bestämt sig för att ägna en hel dag åt plugg så finns det få saker som kan övertyga henne om att göra något annat. Med andra ord har hon även utklassat mig i envishet. Tillsammans skrattar vi åt varandras maträtter, val av blommor och klädeskombinationer. Ännu mer åt när blommorna dör, då det blev stopp i duschen och när jag trodde att jag hade fått en bajskorv på kudden. Dessa två månader har varit otroligt jobbiga, men roliga. Just nu ser jag bara fram emot nästa termin =)

Terminsavslutning på Kelly's