Vi mötte upp Klas, Emmas fästman, på flygplatsen i Havana efter en 6 timmars flygresa från Lima. Vi satte oss i en taxi och chauffören styrde in mot Havana centrum. Timmen hade vid det laget redan blivit sen eftersom det tog några extra 40 minuter att leta efter vårt boende (det fanns bara en postkod i beskrivningen och ingen skylt utanför). Men slutligen hade vi hittat Casa Silvia, ett vad vi i efterhand har förstått det klassiskt "casa" i vilket Kubaner hyr ut ett eller flera rum i sin lägenhet åt turister samtidigt som gemensamma ytor delas med familjen. Man får alltså bo med Kubaner på ett relativt autentiskt sätt. Vi tog en pizza nere på gatan och promenerade längs havet, el malecon, den kända stenmuren längs Havanas kust. På vägen tillbaka blev vi inbjudna att spela ett gatparti domino i en gatkorsning och Jojjan och Klas joinade förtjust. Än så länge var Kuba precis vad vi hade hoppats på.  

Mamman i familjen var otroligt hjälpsam och visade vägen till den närmaste vårdcentralen morgonen därpå då vi kommit fram till slutsatsen att Jojjans knöl i armhålan var så pass stor, röd och öm att den sannolikt behövde tömmas på var för att någonsin läka. Den mätte nu från hudplanet cirka 2 cm ut.

Vi gick in genom dörren (ingen skylt om att det bedrevs sjukvård där inne heller) och mamman haffade en blåklädd snubbe i rock med stetoskop runt halsen. Det blev en snabb korridorskonsultation på spanska (tack och lov att Jojjan kan ta sig fram på sin spanska) som aldrig hade ägt rum i Sverige men tacksamma för det, som resulterade i att vi råddes söka sjukhuset eftersom läkaren på vårdcentralen inte hade sterila instrument. 

Vi har sedan dess spatserat runt i Havanas centrum och förorter, åkt taxibilar från 50-talet (och blivit kolmonoxid-förgiftade varje gång) och fått en kulturupplevelse utan liknelse. Vi blev uppraggade av en Kuban på väg från plaza de la revolucion som tog oss till en lokal restaurang där vi drack cappuccino och Cuba Libre och rökte cigarr till historierna om livet i Kuba. Han berättade om ransoneringen och hur maten bara räcker i 10 dagar istället för en månad och hur man därefter måste ta sig till svarta marknaden. Han rekommenderade ett nytt Casa runt hörnet eftersom vi saknade boende dag 3 och därefter följde han med oss in till stan. Helt plötsligt slog hungern till, den trevliga pratstunden hade övergått i en kuba-överdos och med mätaren på rött bröt en tråkig ton ut i familjerådet som diskuterade hur vi i hela fridens namn skulle bli av med den nyfunna guiden. Det hela slutade med att vi trotts allt åt på den restaurang han rekommenderade (med hutlösa priser), köpte Kubanen mat och därefter gick han äntligen hem. För varje ställe han tagit oss till hade han fått extra mat i form av mjölk och frukt från restaurangerna. Det var därför han varit så trevlig. 

Utöver det har vi fortsatt gå i turistfällorna, druckit omuddrad mojito med myntaplantans rotsystem kvar, bara lyckats få till en enda salsasvängom och ätit svart ris med bönor utan sås. Internet är censurerat och surf kan bara köpas via ett statligt ägt bolag. Det enda man kan lita på är Havana Club, cigarrer och att maten kommer färsk från konservburken.

Nästa stopp: Trinidad.