Klockan är 17:30 på fredagseftermiddagen. ”Jag kommer om 10 min!” kan jag läsa i displayen. Ellen är som vanligt sen, något jag dock numera tar med i beräkningen, varför jag själv inte heller är framme på gymmet ännu. Jag anländer ändå några minuter innan henne och låtsas som om jag suttit och väntat länge när hon kommer in med buller och bong och ursäktar sig för den sena ankomsten. Med förfäran i rösten förklarar Ellen hur hon missat bussen på morgonen (som gått 2 minuter för tidigt!?!!), haft en 2-timmars lunchrast (snacka om att slösa tid), inte fått ut någonting av eftermiddagsföreläsningen (har de hört talas om pedagogik!?), kommit hem sent och i ren desperation skjutit upp träningspasset med 30 minuter för att hinna ta en powernap, bara för att vakna upp tröttare än någonsin. ”Jag kunde bara inte förmå mig ur sängen, det är därför jag är så sen!”

Men hon är ändå här, liksom jag, liksom alla andra dagar i veckan som varit precis lika stressiga om inte värre. Det ska helt enkelt krävas betydligt mer än så för att vi ska ställa in ett träningspass. Vad i hela fridens namn är det som driver oss till gymmet no matter what?

Vad vi gör där är ju egentligen ganska oklart. Vi är fullständigt okunniga i allt vad maskinerna heter och än mer i hur de ska användas. Såhär efter några månaders träning har vi dock lyckats identifiera några få övningar som vi flitigt återkommer till. Liggandes på mage med med fötterna i TRX-banden (där vi för övrigt känner oss minst obekväma och har någorlunda kontroll över situationen) har man en mycket bra överblick över gymmet. Där kan man genom observation av övriga besökare (bland annat) bli inspirerad till nya övningar vilket händer om man känner sig modig. Med mycket lågmäld ton försöker vi applicera (den bristande) anatomikunskapen vi lyckas komma ihåg från tidigare kurser. Det gäller att inte yppa sig för högt om quadriceps sitter på baksida eller framsida lår, det hade ju varit fantastiskt pinsamt att bli tillrättavisad som läkarstudent. Om vartannat skrattar vi åt varandra bara för att i nästa stund berömma oss själva för hur fantastiskt bra vi är. Ja, vi skrattar åt det mesta egentligen: Okunskapen, svagheten, för höga eller för låga ambitioner, den tilltagande skuggan som kan skönjas under biceps och att det faktiskt inte är ett skämt att vi besökt gymmet hela 16 gånger under januari månad. Jag älskar det.

För fjärde fredagen i rad går vi tillsammans från gymmet hem till Ellen. Hon hoppar in i duschen medan jag kopplar upp musiken. Hon lagar maten. Jag korkar upp vinet. Hon jublar när hon inser att det är rött snarare än vitt i flaskan. Vi har gjort det så många gånger nu att vi knappt behöver prata med varandra. Vi bara vet vad som ska hända: Vi vet att vi kommer sitta och spekulera i teorier om livets mysterier i timtals. Vi vet att vi kommer behöva avbryta samtalen för att hinna ner till stan i tid. Vi vet att Sofia aldrig kommer lyckas övertyga Ellen att bära de högklackade pumpsen. Vi vet vilken pub vi gillar mest och dit vi alldeles säkert kommer hamna. Fredagshänget har blivit precis lika naturligt som att ses på gymmet 4 kvällar i veckan och som att spendera bakislördagarna från klockan 9 på Eva’s Paley eftersom båda två är lika morgonpigga, oavsett hur sent vi gått i säng. Det har blivit en naturlig del av tillvaron, och jag älskar det.