Jag är ganska bra på att tänka och reflektera över mitt liv, min person och människor i min omgivning. Ni vet, sånt där man kan ägna år och dagar åt att hitta svaret på:

Vad är meningen med livet?

Vem är jag?

Vad vill jag?

Varför gjorde hon så?

Genom att fundera en massa på alla dessa frågor har jag under min livstid kommit fram till en miljon insikter. Insikter om olika, men också om samma saker så att jag gång på gång fått ändra uppfattning. Jag kallar det för Sofias personliga evolution.

Till exempel var jag länge övertygad om att vuxna människor inte hade några känslor. Ganska tidigt i livet upptäckte jag att så inte alls var fallet. Det var snarare så att vuxna människor bara var bättre på att dölja dem. En uppfattning som inte heller visade sig vara helt sann, då jag kom underfund med att vuxna visst får utlopp för känslor, de hade bara inte gjort det framför mig innan. Ja, det var väl där någonstans i samma veva jag också förstod att vuxna människor var individer, som hanterade känslor på olika sätt. Lägg band på er, tänkte jag, ni ska ju inte ha några känslor.

Så en frustrationens dag satt jag och beklagade mig över en vän, som råkade stå i dörröppningen och höra allt jag sa. Där, mitt i tumultet av fula ord och kränkningar som följde, hade jag kommit till en ny insikt. Att jag själv hade blivit vuxen, och att ingenting någonsin skulle förändras. Sofia, trodde du på riktigt att du skulle vakna upp morgonen till din 18-års dag och helt plötsligt inte känna någonting?

Jag vet inte vilket som är värst: Att ha fel men behagligare uppfattning, eller mer verklighetsenlig men också dystrare bild av verkligheten? Varje år som går får jag ompröva det jag tror mig veta. Och varje år tror jag mig komma närmare sanningen. Bara för att ifrågasätta om det verkligen finns en sanning?

I år skålade jag för min senaste insikt: Betydelsen av vänskap och möten mellan människor. Utan att veta vad jag kommer ha för insikter kring ämnet i framtiden, så kan jag med säkerhet säga att det i alla fall har varit det som gett mig störst glädje och lycka 2015.