Jag tänkte börja detta inlägg med att ta avstamp i yttre omständigheter. Kylan börjar falla på och det närmar sig årets slut. Solen skiner starkt genom mitt fönster och rummet blir alldeles ljust. Sådär ljust det bara kan bli när allt omkring mig går i nyanser av vitt och ljusgrått. Jag älskar min lägenhet. Jag har lärt mig uppskatta den än mer efter 7 veckors praktik i Skövde där jag varit inackorderad i en lägenhet i ett servicehem. Där skär sig tapeterna med varandra, med möblerna och möblerna med varandra. I det enorma vardagsrummet finns en liten soffa, den är anpassad så att det ska vara lätt att ta sig i och ur den (dvs jämförbar med en bänk).

Trotts detta har min Skövde-vistelse varit fantastisk. Hela terminen har varit en blandning av skräckblandad förtjusning. För första gången någonsin har jag börjat förstå vad min framtida yrkesroll verkligen innebär. Ansvaret den innefattar. Och att det faktiskt är jag som kommer förväntas sitta inne på kompetensen som krävs för att ta beslut med konsekvenser på människors framtida liv. Det kanske låter som något som borde varit uppenbart redan från första början. Sanningen är emellertid att en nittonåring som inte gjort annat än att plugga hela sitt liv och som påbörjar den längsta högskoleutbildningen som finns inte ges utrymme att sätta sig in i vad hon egentligen ska göra om 5.5 år. Allt handlar om att överleva vägen dit. Slutet på maratonloppet är så fantastiskt avlägset att man av ren överlevnadsinstinkt väljer att inte se upp. Att börja läkarprogrammet för snart 4 år sedan var det mest självklara jag gjort i hela mitt liv. Det fanns aldrig någon tveksamhet. Det var bara en förlängning av högstadiet och gymnasiet, något nödvändigt på vägen till det riktiga livet. Det riktiga livet: Något abstrakt långt, långt borta i slutet av en mörk tunnel.

Uppe i medicinarelängan, en 300m lång korridor med föreläsningssalar längs sidorna, spenderade jag alla dagar i veckan i 2.5 år. När denna period av utbildningen var över och jag för första gången togs till ett sjukhus med riktiga patienter var allt nytt, främmande och spännande. Det var något magiskt att bära sjukhuskläder. När handledaren presenterade mig för sina patienter som sin ”blivande kollega” var det nästan att jag smällde av. Känslan så surrealistisk att jag långt ifrån kunde identifiera mig med den. Det pirrade i magen av att hålla patientsamtal, att få dem att flyta naturligt en stor utmaning. Jag längtade efter att få ta fram mitt stetoskop, försöka tolka EKG:t och bäst av allt: diktera. Jag förstod inte riktigt att det som lärdes ut då aldrig skulle läras ut igen innan jag skulle stå där och själv skaka hand med patienten utan att någon annan presenterade mig. Hösten 2015 var terminen då overklighetskänslan lade sig. Terminen då ljuset i slutet av tunneln bländade mig och verkligheten knackade på dörren.

Det är visserligen 1.5 år kvar på den här utbildningen, men tiden går fort och till sommaren ska jag vara kompetent nog att arbeta som underläkare. Hur i hela fridens namn det nu gick till. Runt omkring mig börjar  mina kurskamrater planera för sina framtida liv: Vart de ska göra AT-tjänstgöringen, vart de ska bo sen, när det passar att köpa hus, att förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Paniken är ett faktum.