Det var när vi stod i kön till transfer-diskarna på flygplatsen i Bogotá i jakt på den borttappade mobilen vi noterade en poster med fantastiska landskapsbilder. Inte särskilt förvånande med tanke på vart vi precis landat visade det sig att samtliga foton var tagna i olika nationalparker runt om i Colombia. En av dessa destinationer var El Cocuy, bara några mil öster om San Gil. Dessvärre fanns inga direkta transporter dit (eller ordentliga vägar) så för att komma dit var vi tvungna att åka tillbaka nästan hela vägen till Bogotá för att sedan åka norrut igen. Vi var framme, ca 14 timmar senare, 04:30 på morgonen, lite av en mardröm. Vi var nu helt plötsligt på 2.700 möh och det var därför dessutom snorkallt ute och vi stod inför dilemmat om vi skulle knacka hotell (och betala för en hel natt fast vi egentligen bara skulle sova där i några timmar), eller vänta och checka in någonstans längre fram på morgonen. Helt otippat (eftersom vi nu befann oss i en liten bergsby) fanns det en liten servering öppen denna tidiga morgon, som serverade kaffe dessutom! Vi blev sittande där och drack kaffe tills klockan blev 8 och därefter knackade vi på första bästa hotell som inte bara hade lediga rum men de var dessutom också redo redan kl 8 och hade varm dusch. 

Efter en lång varmdusch och några timmars sömn mitt på dagen tog vi oss till slut till kontoret för nationalparken. Det visade sig vara betydligt mer komplicerat att vandra i nationalparken än vi först trott (min guidebok har dedikerat mindre än en halv sida om denna park och informationen var knapphändig och dessutom helt felaktig när vi väl var på plats). Efter mycket om och men, (det hela blev betydligt dyrare än vi tänkt oss, men vi kunde ju inte lika gärna åka därifrån när vi väl gjort oss besväret att åka dit), valde vi en av de tre vandringsrutterna, köpte alla nödvändiga dokument och anlitade den obligatoriska guiden och skjutsen som skulle ta oss upp till starten klockan 04:00 morgonen därpå.  

Har man sovit i stort sett hela dagen och sätter på en film vid 9-tiden på kvällen är det svårt att komma i säng i tid. Vi fick 3.5 timmars sömn innan klockan ringde och det var dags för vandring. Behöver jag säga att det var svårt att motivera sig? Vi hade höga hopp om att slumra till på den en timmas långa färden upp till starten, men om vägen till El Cocuy hade varit krokig var det INGENTING i jämförelse med denna slinga. Till slut var vi dock äntligen framme och vandringen började i komplett kolmörker. Det var magiskt att vandra där under stjärnorna och månen och bara kunna ana konturerna av bergstopparna omkring oss. Scenspelet när solen successivt steg var också helt fantastisk. Vi såg frosten på marken och de frusna växterna gnistra i morgonljuset och sedan smälta när solen steg högre. Ja, det var fullkomligt svinkallt innan solen tog sig över bergstopparna trotts att jag hade mössa och fyra lager kläder. Någonstans där när fingrarna fortfarande var så frusna att jag till varje pris undvek att ha de utanför tröjärmarna som var uppdragna över händerna slarvade jag såklart med att se till att mobilen (när jag tagit ett kort) återgick till sitt säkra fack i ryggsäcken med uppdragen dragkedja. Som tur var insåg jag, precis som på planet i Bogotá, mitt misstag tidigt i förloppet och när jag återigen genomsökt hela väskan och konstaterat att mobilen lyste med sin frånvaro vände jag tillbaka till den plats där jag senast tagit ett kort. Det rörde sig om en sträcka på kanske 150 meter, men jag kan säga att på 3.600 möh är det en betydligt större påfrestning på kroppen, särskilt om man halvspringer, är stressad för att man sinkar gruppen och sist men inte minst; bearbetar det faktum att mobilen kanske är borta. Guiden kom mig till mötes när jag återvände efter min första vända och tillsammans gick vi tillbaka sträckan IGEN, men tur var väl det, för han hittade mobilen där ensam på en liten frusen tuva och såg fullkomligt bortkommen ut. 

Jag ska nu återkomma till det faktum att vi helt plötsligt alltså befann oss på 3.600 möh efter en natt på 2.700 möh och dessförinnan spenderat 10 dagar på en ö på havsnivå. Vi skulle nu gå 6 timmar upp till 3.700 möh och sedan gå hela vägen tillbaka. Med de ynka 3.5 timmarnas sömn, dåliga tid för acklimatisering till höjden och frånvaro av fysisk aktivitet i stort sett sedan inkaleden behöver jag kanske inte nämna att det var tufft? Ja det var faktiskt helt fruktansvärt i perioder, särskilt när vi närmade oss slutet och på vägen ner då jag var illamående, magen körde i ett och jag ville bara spy samtidigt som huvudet kändes som om det skulle explodera. 10 timmar senare var vi dock tillbaka till basen och de flesta av höghöjdsymptomen hade lagt sig och vi hade sedan länge konstaterat att vi inte var sugna på en vandring dagen därpå, men mycket nöjda med dagens prestation. 

"Blommorna", Frailejones, växer mindre än 1 cm per år, alltså är växten bakom mig mer än 300 år gammal.