Det har varit några extremt intensiva dagar de senaste fyra dagarna. Det började så fort vi satte foten över tröskeln till vårt nya hostel i Chiang Mai. Vi sprang in i Simon och Tyler i receptionen som skulle på thai-boxningsmatch, så efter en snabbdusch var vi på väg!

Morgonen därpå hyrde vi en scooter och begav oss ut på höjderna runtomkring Chiang Mai. Norra Thailand ska tydligen vara ultimat att utforska på två hjul (om man bortser från det faktum att Thailands vägar klassas som de näst farligaste i hela världen). Även om man själv kör enligt konstens alla regler är de externa faktorerna svåra att påverka, t ex blodtörstiga hundar som jagade vår vän Tyler på sin scooter och därmed körde in i en sten. Denna tur blev, tacksamt nog, incidentfri. Vägarna slingrade sig fram och tillbaka, upp och ner i en grön djungel. Vädret var strålande. Vi badade i ett vattenfall och drack kaffe på ett spa.

Kvällen spenderades med Tyler, Simon och Laurie; det blev middag och non-stop dans på Zooie’s. De serverade drinkar i buckets och spelade bara refrängerna på låtarna vilket gjorde dansgolvet till ett enda stort, långt klimax utan chans till återhämtning. Inte konstigt att jag tyckte bungee-jumping verkade som en strålande idé at the time.

Vi blev upphämtade kl 06:00 morgonen därpå. Det var dags för elefantutflykt. Vi åkte än en gång ut ur Chiang Mai och in i djungeln. Mer fantastisk upplevelse är svår att föreställa sig. Vi utrustades med väskor fyllda med bananer och matade elefanterna medan vi tog med dem på promenad i skogen, det var inte så svårt att få dem att följa efter så länge väskorna var fyllda med bananer. Vi tog dem till en lervällingspöl där vi smörjde in både elefanterna och oss själva i lera. Jag har aldrig varit så smutsig (och illaluktande) i hela mitt liv. När så gott som all hud var täckt gick vi vidare till en flod och tvättade av oss och elefanterna rena. De busade under vattnet och sprutade vatten från sina snablar, precis som på film. Det var helt fantastiskt. På lunchen var både jag och Camilla på vårt bästa trött-humör. 

Fniss-stadiet på trötthetsstegen hoppade dock tio steg ner till ”utmattad” under vägen tillbaka till hostelet. Ja, och så var det ju den där bungee jumpingen kvar att ticka av på dagen. Vi hade bara hunnit duscha av oss resterna av leran från elefantsafarin innan Tyler, Simon och Fiona informerade om att taxin redan stod och väntade utanför. Ingen återvändo alltså. Camilla följde med, halvt splittrad om hon skulle göra det eller inte, men hade såklart egentligen inget val där hon satt med sitt ”YOLO” (you only live once) armband. En timma och en Singha senare fann jag mig sittandes i en liten korg med fötterna ihopsurrade. Jag såg mina vänner på backen bli till små prickar utan att hissen för den delen stannade. Jag greps av panik. Jag var först ut, och enligt instruktören hade ingen dött än så länge, i dag. Instinktivt såg jag ut mot horisonten, för om jag blickade ner mot den minimala dammen under mig skulle jag aldrig kunna hoppa. Det var som om jag blev en annan människa. Trängde bort alla (adekvata) spontana känslor om verkligheten och hoppade fram till kanten. Att vänta skulle inte göra saken bättre. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det var inte klokt. Instruktören fattade tag om mina axlar, jag sträckte ut mina armar och lutade mig bara framåt. Det krävdes inte mer för att jag skulle störta ner mot marken. Det enda jag kommer ihåg är förnimmelsen av något vitt, linan troligtvis. Det fanns ingen njutning.  Det var bara ren förskräckelse och rädsla rakt igenom. Fruktansvärt helt enkelt. Camilla lyckades framkalla en vaso-vagal reflex i samband med sitt hopp, men som tur är utan att hinna svimma. När hon hängde där upp och ner i linan efter hoppet och guppade upp och ner hade hennes händer dragit ihop sig som små krabb-klor och ansiktet var så stelt att hon knappt kunde prata. Nej fy sjutton, aldrig igen.

Bungee-jumpingen har onekligen tagit udden av det mesta. Dag nummer fyra hämtade taxin oss klockan 8 (rena sovmorgonen när man är van att stiga upp kl 05:00) och tog med oss till zip-line och white-water rafting (även om brown-water rafting är en mer passande benämning). Det var fantastiskt vackert, djungeln var än mer grön och vacker så nära floden. Men som sagt, zip-linen hade nog varit mer pirrig om det inte vore för bungee-jumpingen, och även raftingen kändes som en bagatell i jämförelse. Det var, hur som helst, vackert och även på sina ställen lite kittlande i magen. På kvällen gick vi på jazzklubb.

Sammanfattningsvis har det är varit de bästa dagarna på resan än så länge. Nu ska vi en kort, snabbvisit till Pai innan vi åker vidare mot Bangkok och Perth.

 

Rejäl frukost innan dagtrip med scootern.

På väg till vattenfallen, inga skyltar om att det var helt omöjligt att ta sig fram.

Tyvärr helt omöjligt att fånga vyerna, men ett försök i alla fall.