”Snfff”

Snabbt blåser jag ut pulvertobaken som nu även fyller min högra näshåla med full kraft. Det rinner svart snor från näsborrarna på deltagarna i cirkeln. Jag har fått för mycket. Vänster hjärnhalva känns fortfarande som ett glödande halvklot. Till vänster om mig har hälsningsritualens andra del, mambo (coca-bladsdelen), börjat och mina grannar tar alla var sin sked av det gröna pulvret, häller det under tungan och skickar påsen vidare. Det har bara gått några minuter efter att jag börjat blanda pulvret med mitt saliv som rummet börjar svaja. Jag kryper ihop till en liten boll på den låga pallen. Fötter och händer domnar av. Omgivningen känns suddig. Och jag vill bara spy.

Jag har precis överkommit illamåendet när det är dags för en reningsritual som går ut på att bli blåst på med cigarrök. Den inhemska guiden Omar hinner konsumera 3 cigarrer på en halvtimma, intensivt blåsande en tjock tobaksdimma över mottagaren som än en gång gör det tidigare illamåendet sig påmind. Jag vill spy igen.

För att avsluta ritualen ska vi bada i en flod. Osande av cigarrök och myggspray går vi än en gång ut i djungeln, vadar genom vattendrag så översvämmade att gummistövlarnas skaft sedan länge är dränkta under vatten. Efter cirka en timma är vi äntligen framme vid den riktiga floden. Det känns som en befrielse att kasta sig i det bruna vattnet. Där kommer myggen inte åt, och för en kort stund blir vi kvitt djungelsvetten som lackat i nacken hela dagen.

 

Efter middag i den stora hyddan, la maloka, beger vi oss åter igen ut i den nattsvarta djungeln. Med våra ficklampor kan vi upptäcka djur genom ljusreflexen från deras ögon. Vi ser spindlar, tarantellor i sina hålor, en orm och exotiska grodor med utåtstående ögon.

Dag två började med en cirka 3 timmars vandring och därefter 3 timmars kayaking. Jag är som bekant inget stort fan av kayaking och än mindre i en kayak av dålig kvalitet. Inte nog med att det helt och håller saknades support för ryggen, men eftersom Dieter satt längst bak var kayaken dessutom bakviktad och jag fick bekänna färg av min totala avsaknad av core-muskulatur när jag som en fällkniv paddlade så gott jag kunde med min dessutom obefintliga armmuskulatur. Efter att ha lyckats arrangera ett provisoriskt ryggstöd i form av min flytväst kändes det dock något bättre och den sista timmen blev mer uthärdlig och jag kunde njuta mer av ”the lowlands of the amazon”. Vi såg till och med de kända rosa sötvatten delfinerna!

 

 

Vi åt lunch på en lodge och därefter bordade vi en liten motorbåt. I nästan 4 timmar cruisade vi på amazonfloden och små avstickare till denna. Det var helt fantastiskt och än mer så nu när man uppskattade motorn desto mer.

 

Precis när solen började gå ner parkerade kaptenen båten längs floden mitt i ingenstans. Vi reste myggnät, hängmattor och presenning i solnedgången under myggattack. Någon hade stulit/råkat packa ner vårat myggspray kvällen så det var en mindre katastrof. Aldrig har jag fått så många myggbett på så kort tid i hela mitt liv. Efter att anti-mygg rökelserna var tända, brasan var tänd och solen hade gått ner lugnade de dock tack och lov ner sig så att det var möjligt att äta middag tillsammans i mörkret runt elden. Jag somnade som en prinsessa i min hängmatta, och var ännu lyckligare när jag vaknade mitt i natten av det smattrande regnet mot regnskyddet. Det var så fantastiskt mysigt.

 

 

Dag tre packade vi ihop lägret, än en gång under intensiv myggattack och åt frukost på en annan djungel-lodge. Vi såg en cayman (en sorts krokodil), umgicks med apor och kramades med en tam anakonda (räddad från ett fiskenät för 4 år sedan). Den sista aktiviteten innan vi åkte tillbaka till civilisationen var en lunch bestående av våra helt egenfiskade pirayor (jag fångade 3!!). 5 av 5 tummar upp helt enkelt.

 

Piraya på kroken!

Pirayan bet guiden...

 

 

Fullständigt slutkörda och med intensivt kliande myggbett återvände vi slutligen tillbaka till civilisationen i Leticia. Den sista kvällen i Colombia gick vi ut med hostelet och spelade ”techo”, ett för Colombia klassiskt spel som påminner om cornhole. I två team kastar man en tung sorts sten på en poängtavla av lera med krut-pilar som exploderar om man träffar dem (och får då poäng) och en metallring (som genererar poäng om man lyckas kasta innanför). Det var fantastiskt roligt!

Nästa: 12 timmars båt uppströms på Amazonfloden till Iquitos i Peru.