Atacamaöknen del 2
Kategori: Vardag
Dag 4
Det skulle vara en bra bit till Salar de Tara, ingen mobiltäckning och över 5000 möh, ”I don’t recommend you going there”, sa killen i biluthyrningen. En utmaning, tänkte vi.
- Ja, det var långt, särskilt på 2-and växel och på 4300 möh (snarare än 5000 som biluthyraren hade påstått) men nog så högt att våra andedräkter frös till is i tältduken den natten. Jag höll halvt på att frysa ihjäl där i min nyinköpta sovsäck som påstod att den skulle klara av minus 2 grader. Den sista biten dit blev dessutom otroligt vanskliga då vi blev dirigerade av den asfalterade vägen och in på sanddynerna. Och detta med vår ”fyrhjulsdrift”. Efter att än en gång halvt fått varsinn hjärtattack när bilen körde ner sig i sanden där mitt i ingenstans utan mobiltäckning lyckades vi dock komma loss än en gång efter att Dieter knuffade på och jag varvade motorn till 6000 varv/minut, sprutade sand och körde non stop tills marken blivit något hårdare igen. Efter mycket funderande tog dock desperationen och nyfikenheten över och vi tog beslutet att testa en annan väg, dock också på sand, till Salar de Tara som ju skulle vara så vackert. Det blev höga varv utan att stanna, för om vi skulle stanna skulle vi bli stående utan möjlighet att ringa på hjälp. Men vi tog oss dit, fullständigt genomblöta av svett och stela nackar efter att ha åkt med hjärtat i halsgropen dessa 2 mil. Det var, hur som helst, hur vackert som helst. Och hur kallt som helst. Vi beundrade det sista som var kvar av solnedgången när vi var på plats, lyssnade på musik och korkade upp vin och åt ur kastrullen med uppvärmda matrester. Det var otroligt mysigt. Natten bjöd bara på några timmars sömn, det var så fruktansvärt kallt. Och där låg jag ju och oroade mig för hur i hela fridens namn dessutom skulle lyckas ta oss tillbaka utan att få stopp i sanden eller på någon av de hysteriska branterna.
Vi klarade det, tack och lov. Och sen var det raka vägen tillbaka till San Pedro och biluthyrningen för att lämna tillbaka bilen.
