El Chaltén, Patagonien
Kategori: Vardag
El Chaltén är en by i Argentina känd för sin vackra bergstopp Fitz Roy. Fitz Roy och omkringliggande bergstoppar kan ses från vägen på väg in till byn, om man har tur (bild hittad på google):
Vår tid i El Chaltén spenderades mer såhär:
På väg in till El Chaltén, Argentina
El Chaltén by night
På tur nästan som hemma i Sverige, El Chaltén
Kondor, största flygande fågeln i västra hemisfären, El Chaltén, Argentina
Föreställ dig att ta på dig dina tunnaste löparskor och trampar ner dem i ett dike med iskallt vatten för att sedan direkt vandra in i en snöstorm och vada i knähög snö, mitt i becksvarta natten. Så desperat kan man bli efter att ha väntat i tre långa dagar i slutspurten av sin semester på att regnet och dimman ska lätta för att äntligen få sig en skymt av den kända Fitz Roy bergstoppen. Så vi begav oss ut 04:00 på natten med ficklampor och började vår vandring av Lago de Los Tres på basen av en väderprognos vi fått av en vandringsentusiast vi stött på som hastigast dagen innan som sa att det ogenomträngliga molntäcket minsann skulle skingras till i morgon bitti. Men som sagt, är man desperat så är man, och vi var inte ensamma om att vara det. Efter cirka en timmas vandring stötte vi på en annan ljuskälla framför oss och passerade en tjej utan ryggsäck med en ficklampa som knappt gav något sken och utan karta. Ja, helt ensam och utlämnad där i mörkret var hon. Hon ökade takten när vi passerat och följde oss tätt i hälarna. När vi stannade för att dricka vatten eller ta av oss ett lager kläder låtsades hon knyta sina skor eller gå så långsamt att vi kom i kapp på nolltid. Jag och Dieter fick helt plötsligt annat än blöta fötter på hjärnan:
Hade hon gett sig ut på egen hand helt utan utrustning?
Hade hennes grupp övergett henne?
Båda förklaringarna kändes så osannolika att vi måste överväga det faktum att hon kanske var ett spöke eller en varulv. Vi försäkrade oss otaliga gånger att hon inte hade en kniv i handen. Efter att hon flåsat oss i nacken i en timma och vi slog oss ner för att äta en smörgås stod hon och försökte läsa en skylt med sitt ynkliga lilla ljus i vad som kändes en evighet innan hon slutligen kom fram till oss och förklarade att hon var rädd och frågade om hon inte kunde få gå med oss. Hennes två manliga vänner hade rusat före.
Efter att ha slängt ett öga på skylten med råd (besök endast toppen i lämpliga skor och ej i snö, is och mörker) satte vi av den sista kilometern i mörker, snö, is och pissblöta gymnastikskor som innebar en stigning på 400 m i altitud. Solen var fortfarande inte stigen och ett snökaos hade härjat loss på berget och dolt stigen. Tack och lov för vår väns vänner som gått före fanns det spår av två fotsteg i den djupa snön vi kunde följa bitvis även om vissa partier var svåra då snön och vinden sopat igen spåren. Vinden piskade mig i ansiktet med sitt snörusk så det gjorde ont. Slutligen kunde vi dock skymta en sjö, Lago de los Tres, efter krönet och tog skydd bakom en stor sten. Tänka sig, efter en knapp timma frenetiskt hoppande för att hålla värmen i de frusna skorna lättade dimman som hastigast och vi fick oss otroligt nog en skymt av the Fitz Roy topparna bakom sjön. De var otroligt vackra!
Efter att ha slängt ett öga på skylten med råd (besök endast toppen i lämpliga skor och ej i snö, is och mörker) satte vi av den sista kilometern i mörker, snö, is och pissblöta gymnastikskor som innebar en stigning på 400 m i altitud. Solen var fortfarande inte stigen och ett snökaos hade härjat loss på berget och dolt stigen. Tack och lov för vår väns vänner som gått före fanns det spår av två fotsteg i den djupa snön vi kunde följa bitvis även om vissa partier var svåra då snön och vinden sopat igen spåren. Vinden piskade mig i ansiktet med sitt snörusk så det gjorde ont. Slutligen kunde vi dock skymta en sjö, Lago de los Tres, efter krönet och tog skydd bakom en stor sten. Tänka sig, efter en knapp timma frenetiskt hoppande för att hålla värmen i de frusna skorna lättade dimman som hastigast och vi fick oss otroligt nog en skymt av the Fitz Roy topparna bakom sjön. De var otroligt vackra!
Vi ignorerade alla råd och avråd
På väg upp i natten
Dimman var tät
När molnen äntligen skingrades för en stund
Dieter i djupsnön
Törstig på vägen ner när vattnet tagit slut
På väg ner tog vi en 2 km detour till the hanging glacier
Vi var tillbaka i vanen vid 3-tiden på eftermiddagen vilket innebar att mina fötter hade plaskat omkring i kylig väta i över 6 timmar. Inte så konstigt att jag sedan hade fantomkänsla av våta fötter hela vägen i bilfärden tillbaka till Chile.
