Vi ligger båda och krampaktigt håller om varandra i baksätet på vanen medan vinden drar och sliter i karossen. Ja, det känns som om hela bilen ska välta omkull. Vi har flugit ner till Patagonien och bytt ut ”fyrhjulsdriften” mot en gammal konverterad van och bytt ut en av världens mest torraste klimat till ett av världens mest oförutsedda. Vi hade hört talas om ”the patagonian wind”, men inte trodde vi att den skulle vara så illa. I tre långa dagar har vi vandrat i nationalparken Torres del Paine, patagoniens pärla. Äventyret började i Punta Arenas där vi hämtade upp vanen och fyllde den med en hel vagn matvaror. Därefter åkte vi 3 timmar till Puerto Natales, närmaste stad till Torres del Paine och där checkade vi in på ett mysigt vandrarhem med gemensamt kök och lagade mat för de nästkommande 3 dagarna. Visst, vi hade köksutrustning i vanen men nu var det helt plötsligt mycket kallare, blåsigare och regnigare än i Atacamaöknen så att stå ute och laga mat under de förhållandena var mindre lockande. Det blev mammas pastasallad i stora lass!

 

Vi började vår vandring till ikonen av nationalparken, de så kallade stentornen (torres). Det var en cirka 4,5 timmas vandring enkel väg som började i tät dimma. Vi vandrade upp i molnen och sikten blev liksom bara sämre och sämre ju längre vi kom. Med undantag för en solstrimma strax efter lunch förblev dimman tyvärr tjock omkring oss och när vi slutligen nådde toppen var det så illa att vi inte ens kunde se tornen.

 

Torres del Paine har olika välkända rutter varav de mest kända är the O-circuit och the W-trek som båda innebär 3-8 dagars vandring med övernattning på olika camp-sites. Jag nämnde kanske inte det att folk är helt galna och bokar och planerar sin resa till nationalparken i minsta detalj ett år i förtid för att helt enkelt få plats på de olika campingplatserna. Vi åkte ju bara dit och hoppades på det bästa. Tack och lov var det lågsäsong och vi träffade en hjälpsam local i Puerto Natales som vi tillsammans med planerade för att gå en modifierad W-trek. Det innebar en första natt i vanen. Dag två körde vi vanen till andra sidan av the W-trek och tog en catamaran över Lago Pehoe i det turkosblå vattnet. Där checkade vi in på en camping som tack och lov i lågsäsongen hade ett tält över, lämnade sovsäckar och liggunderlag i tältet och vandrade 4 timmar till Glacier Grey. Ja, det är precis var det låter som; en glaciär. Det var den första isglaciären jag sett och den var verkligen så häftig! Så otroligt blå. Vägen dit var mindre rolig än dagen innan då vi vandrade i EXTREM, och jag kan inte uttrycka det nog; extrem motvind. Självklart när vi var på väg tillbaka hade det mer eller mindre slutat blåsa så vi fick tyvärr inte någon extra putt i ryggen. Även denna dag fick vandra sista biten i mörkret tillbaka till campingen och kröp då in i vårt lilla tält efter ännu en utsökt pastasalladsmiddag.

Dag tre, den sista dagen i Torres del Paine, vandrade vi till Valle del Francés. Det regnade i stort sett hela tiden och vi hade inga regnkläder och inte heller några vattenavstötande vandringsskor. Bara våra sönderslitna skor som nötts ytterligare den senaste tiden och var ännu sämre på att hålla fötterna torra och varma. När regnet brutit sig igenom mitt femte och innersta lager på överkroppen och vinden dessutom började tillta hade vi lyckligtvis nått målet för dagen; en utsiktsplats över vackra glaciärer i bergen men hade tyvärr dryga 2 timmar kvar på vandringen tillbaka till campingen igen. Det var fruktansvärt ruggigt och kallt hela vägen tillbaka. Innan catamaranen avgick tillbaka till bilen spenderade vi 2 timmar i camping-baren där vi kramade enorma mängder regnvatten ur kläderna och drack kaffe med Baileys. Eftersom det innersta lagret också var genomblött och vi inte lika gärna kunde sitta i en bar med bar överkropp var vi tyvärr inte nämnvärt varmare och bättre till mods två timmar senare när båten skulle avgå. I 15 minuter i regn och otroligt kall vind stod vi sedan och väntade på båten. Det var helt vidrigt kallt. Den kom faktiskt till slut, även om jag inte trodde det, och tog oss till andra sidan sjön där vanen tack och lov fortfarande stod parkerad. Där drog av oss alla blöta kläder, torkade oss torra, tog på oss varma lager och kröp in i baksätet på vanen i våra sovsäckar med filtar ovanpå och försökte få tillbaka cirkulationen till blå läppar och tår. Jag kan inte komma ihåg senast jag var så kall. Tyvärr var pastasalladen vid detta laget slut så efter att vi värmt upp oss något sådär där under alla lager var vi tyvärr tvungna att ge oss ut igen för att laga middag i regnet och den mindre orkanen. Det blev inget avancerat; guacamole under taket till terassen på en byggnad vid parkeringen. Vi slapp ju i alla fall bli så blöta. Den åtnjöt vi sedan i sängen bak på vanen tillsammans med chips och vindruvor. Det smakade helt fantastiskt.